Minoru

Varje morgon står de där
beredda med sina gula reflexjackor, listor, och pärmar.. med sina trånga jobbiga mössor, krånglande radioapparater och sina evigt glada leenden (om än fastfrusna).
De första som gästen möter när de rullar in på anläggningen. De som ska visa vägen. De som ska hälsa välkomna. I snö och blåst, i strålande solsken, i +10 liksom -25 grader, står de där.
De starka, stolta, outtröttliga.
Bussmottagarna.








Söndagen var en körig dag på parkeringen. Herregud! Det var -16 när vi gick ut och jag trodde jag skulle frysa. Icke!
Vi väntade bara 13 bussar sammanlagt. Fyra grupper. Jag och de två sjukvårdarna Andreas och Fredrik utgjorde styrkan. Hälsade på några gäster. Och vi kände oss ganska glada. Luften var hög och frisk. Det såg ut att bli en fin dag.

Sedan hände nio saker i snabb följd som gjorde morgonen mindre fin:
1. Andreas fick akutlarm och lämnade oss.
2. Fem bussar anlände samtidigt.
3. Fredrik fick akutlarm och lämnade mig ensam.
4. Den första bussen körde fast och blockerade hela infarten.
5. All trafik var tvungen att köra in via utfarten, inklusive bussar.
6. Bussarna fick en och en backa ett varv runt sig själva för att kunna parkera.
7. Hela skolklassen från buss nr tre vällde ut trots att jag bad dem stanna i bussen tills kaoset var över.
8. Bussar överallt, bilar överallt, ungar överallt.
9. En sur tant knackar mig på axeln och säger: "Jag tycker ni har ett dåligt system.."


Aaaaahh..! Jag ville bara ställa mig mitt på plan och skrika på hjälp.
Men ja.. vem skulle jag ropa efter?
Sjukt nog löste det sig. Snart stod mina grupper utanför sina uthyrningsdörrar, i rätt ordning.
Fattar knappt hur det gick till. Vilken jävla cirkus.
Eh.. en fin morgon på jobbet. Host.
.

"Jag satt och väntade på telefon, jag satt och väntade på brev
jag tyckte just det var någon som kom, jag tyckte alltid fel...
Ge det lite tid, men stanna inte där för länge,
ge det lite tid, men spara en bit,
en bit till en vän,
som behöver mer tid,
som vill se dig igen,
ge det lite liv,
alltid är en lång,
alltid är lång lång tid.."



Imorse stod det i mitt horoskop:
Någonting i samband med din hälsa eller ditt jobb kan kännas som en kamp just nu. Ta en sak i taget.

Jo tack, ungefär så ja.

Jag är trött, trött, trött. Jag jobbar, sover, jobbar, sover, jobbar, sover, jobbar... Ibland får jag 10 eller t.o.m 20 minuters rast.. då äter jag lite. Jag ringer ingen. Jag knackar aldrig på. En begynnande förkylning tär på kraften.
Men jag skrattar ganska ofta. Jag ler och känner mig lite tydligare, och lite lättare. Och jag är trots allt inte ensam.
Vi irrar vidare i turbulensen. Och vi skrattar gott åt den på vägen.

Jag tänkte be om ursäkt ännu en gång för min frånvaro.. Men ni som bryr er det allra minsta vet ju var jag är.
Jag är i kaoset. Jag är i virvlarna. Jag är i trängseln.
Och jag skrattar lite åt nykomlingarna när de chockat tittar på drivorna av blöta pjäxor, högarna av nya expresskontrakt och muren av människor i kö där utanför..
Jag klappar dem lätt på axeln och säger: Det har börjat nu.

.

Alltså..
Jag skojar inte, när jag säger att det är trångt.




Här är kartan
Nej, det är knappast optimalt. Men det funkar. Och då är det tydligen optimalt... Beroende på vem man frågar förstås.

Tilläggas ska att vår ingång är ungefär här--v (mellan "hylla" och "okänt innehåll"), ett utrymme som också tjänar som omklädningsrum. Icke optimalt!


.

Va glad jag blev av att läsa det här. Hasses hörna gör det igen!
Hela min gymnasietid var jag så fascinerad över hur de kunde stå ut, hur de alltid verkar vilja vårt bästa trots att vi ibland var hopplösa (fullständigt hopplösa!).
Det är härligt med yrkesgrupper som brinner för det de gör, vilka det än gäller. Men med lärare är det något speciellt. Lärare som verkligen vill vara bra för sina elever. Som verkligen vill göra deras första stapplande steg i vuxenlivet så stadiga som möjligt. Det, skulle jag vilja påstå, är pedagogik på riktigt. Att vilja lära ut, för den okunniges skull.

Jag blir glad när jag tänker på att de nog faktiskt lyckas också. Jag blir glad när jag tänker på hur mycket de har gjort för mig. Och jag blir glad när jag ser att de vill fortsätta göra samma fantastiska saker för andra.

Tack för orden, citaten och ananasen! Tack för skratten och minnena! Tack för pedagogiken.
Keep up the good work!


Fredrik, Pontus och Åke.                                                  Foto: Lars Dafgård, Dalarnas Tidningar
.

Alla vi som jobbar i Uthyrningen är väl övverens om att det är sjukt trångt. Men kan ni som aldrig varit där, egentligen föreställa er HUR trångt?
Jag tror inte det. Tror inte att det hjälper att se eländet på en karta heller. Men titta ändå!
Och jag måste ju berömma Erik för hans sjukt ambitiösa ritningar och ombyggnadsplaner. Applåd!=) Tänk om vissa chefer hade lite mer av ditt tänk, Erik!

Kolla in! --> http://eriktegenfeldt.blogg.se/index.html
Och försök att förstå. Jag skojar inte. Det är SJUKT trångt.



Dagens =)



Är det kanske rått-telisen som varit framme?
.

Vi tänkte att om pjäxorna kan köa själva ända fram till hyllorna, då är det ju bara att slänga in dem sen... Så slipper man bära. Eller?

Man måste flamsa till det ibland. Det behövs skratt i denna misärabla tillvaro. Det är därför vi gör sånt här. =)





Haha. Humor. =P


Ett stycke slaktade blades!
Vi fick faktiskt tillåtelse. Det var nog bland det bästa på hela dagen.
Så där ja! En mindre av de eländena.

.

Vi funderar på att göra en film. "Livet i Hyran". Kan inte bli annat än en Guldbagge.
Men alla coola filmer bygger ju på en bok.
Så vår biosuccé ska förstås också ha en skriven föregångare. Hehe.

Men jag låter som vanligt bilder tala. Det sägs ju att de säger mer än tusen ord. Och att de dessutom aldrig ljuger. Så det måste ju vara det bästa sättet att visa er alla hur livet ser ut för oss tappra uthyrare.




Haha. Dagens skratt.
Älska den här backen! Älska Tensta-gymnasiets blades-kupp!
Och älska att jag är ledig den dagen. Haha.
Den som ska lämna ut det där kommer nämligen inte att älska. Troligtvis. =P




Rekordförsök i Hyran.
Erik T ger sig på 14 par. Lange och stepin-snowboardskor.




Tyvärr kunde detta första försök inte godkännas. Reglerna säger nämligen att man måste ta sig till torken bärandes samtliga skor. Vilket dessvärre inte lyckades här.
Men som sagt, det är bara att kämpa vidare i vår välkända motvind Erik. Vintern är lång!
=)

.

De är här igen!
Och jag är redo med min reflexgula jacka. =) (inget foder i dem i år heller, tråkigt nog..)



.

Åh, jag vill nästan gå i skolan igen!

När jag gick i gymnasiet hade jag en lärare i historia och religion. En för övrigt mycket sympatisk, trevlig och kunnig lärare. Som sa mycket roliga saker under våra år på skolan. Han sa nog en hel del vettigheter också, men man minns ju det roligare mer (Sorry Fredrik.) Om inte annat minns vi de särskilda citaten eftersom Elin var så vänlig att skriva ner dem alla och ge oss varsin kopia till studenten. Tack Elin! Jag hittade just lappen och jag drömmer mig skrattande tillbaka. Kan inte låta bli att dela med mig.



Ett axplock ur The words of Fabulous Fredrik:

"Logik är ett elände, kaos är granne med Gud"

"Spar det i sinnet, eller i någon anteckning"

(ang. agnosticism) "Jag vet inte, det kan ju låta som the easy way out"

Elev: Hur länge sträcker sig den här kursen?
Fredrik: I evigheternas evighet, amen!

(ang. manligt och kvinnligt) "Det är jag som tar hem mammuten, det är jag som bestämmer!"

"Han cyklade runt i Dalarna.. på cykel!"

Elev: Han är ju knäpp..!
Fredrik: Ja, han är ju pingspastor.

"Shit happens when you dance naked at parties"

"Vårda ditt språk, det är det enda du har kvar när man tar bort allt annat."

=)


Åke och Fredrik
kämpade tappert under tre år med att försöka lära mig något.
kanske de lyckades..

.

Nu har jag städat, ordnat, putsat och fejat.
Äntligen! Det har behövts länge. Och jag tänkte att det skulle bli bättre nu.
Det brukar kännas befriande att göra rent.. att kasta ut.. att börja om och göra plats fär nytt.
Men inte idag.
Det känns bara mer instängt. Och jag får ont överallt. Som om jag slår i den där glasbubblans väggar vart jag än försöker gå.

Jag tycker inte om den! Jag vill inte ha den där!
Men det verkar inte som om jag kan slå sönder den själv. Det är på något vis förbjudet.
Den ska krossas utifrån. Av någon annan.
Kanske är det dags för mjuka händer att slå. Kanske är det dags för den tysta att skrika.
Skrika så högt att alla hör det!
Så att till och med jag hör.
För tystnaden kväver mig snart.


"..människor som tror har en chans,
människor som tror har en chans.."

.

Stora skidtest-dagen!
Ser jag alltid fram emot. Den var kall i år. Dock inte mindre rolig och givande för det.
Som vanligt har det vaskats fram både hemskheter och riktiga favoriter.

I år har jag kommit fram till att kärleken är grejen. K2:s kärlek alltså. Mmm..  =)

Kan erkänna att jag inte var vrålimpad när jag först pysslade med dem. Tidsödande bindningar och yta som märkningen bara halkar av. Men på fötterna är de... ja, kärlek. 
Inte för att jag är något carving-ess, men när man väl fick till det gick det inte att sluta le. Det är verkligen det de skidorna vill göra! Oh, va jag hade roligt!

K2 One Luv
K2 True Luv
K2 Burnin Luv

Naturligtvis går de inte upp mot mina älskade Legend'er, men de är klart värda att åkas.

Det låter ju lite fjompigt med tjej-skidor jag vet. Men det gör verkligen skillnad att de är skapta för kvinnor. Skidåkning ska inte vara en slitsam plåga. Det ska vara just så där enkelt och kul. Det ska vara kärlek!



Ännu ett plus är ju att K2 skänker pengar till Bröstcancerfonden för varje såld Luv-skida. En Rosa bandet-skida! =)

.

Vinterkylan och kvällarna under filten gör saker med mig som jag inte riktigt förstår. Plötsligt börjar jag skriva ner citat igen. 
Jag längtar efter te och scones. Snötyngda granar. Förståelse.
Och jag saknar lite.. tror jag.

Men känslan av frihet har en läkande kraft. Solklinten badar i morgonljus. Manchestersnö. Nytt syre ner i lungorna. Fart.
Jag säger som Mats: "Man blir ju nästan religiös!"

                                                                                                            Snodd från Sannah Tinnerholm

Tillbaka i skidbacken igen. Det är bra.
En svag träningsvärk i benen efter första dagen i backen. Men snölusten är tillbaka!
Jag ser fram emot en vinter i enkelhet. Där små saker gör glädjen. Och snabbaste, enklaste lösningen alltid är den bästa.
Passar det inte - Gå till servicen.
Funkar inte 22 i bindningen - Ta 23.
Når du inte upp - Klättra (på det/den som står närmast)
Tar det slut - Packa upp mer
Får det inte plats - Pressa.
Bara lös problemet!
Jag tycker det är skönt. Okrångligt. Vilsamt, på något sätt.. mitt i allt slit.

.

... med folk, och fest, mat, musik och skratt.
Jag orkar som vanligt inte skriva något vettigt, men skål och gott nytt år!

















Som sagt, skål och gott nytt år! =)
.