Minoru

.

Två små gryn. Två små nya individer. Som i rask takt upptäcker existensen.

Enligt tron ska de nu vara skyddade från det onda. Och jag vill önska dem all lycka.

Två små nya personer som ska erövra vår värld.

De ska bära vårt efternamn. Och mina presentelefanter har blivit favoriter. Det är inte utan att man känner sig lite stolt.

.

Vi stod stilla och väntade på att hon skulle resa sig.

Britta och Göran kom ut. De såg oroliga ut. Vi satt av och tog in hästarna. Hon reste sig fortfarande inte.

Vi gjorde i ordning hästarna i stallet. Göran hämtade filtar att bädda in henne i. Sedan hjälptes vi åt att göra plats på ridbanan. För hon kunde faktiskt inte resa sig.

Efter en evinnerlig väntan kom de. Lyfte in henne i den gula bilen och tog henne med sig. Hon hade så fruktansvärt ont.

De andra tittade lite underligt på mig, men ingen sa något. För en gångs skull önskade jag nästan att de hade gjort det. Jag grät så jag skakade.

.

Kanske var det all uppdämd rädsla? Kanske var det en liten chock? Kanske var det alla minnena? Jag vet inte. Men när alla åkte därifrån kände jag mig så hemskt ensam.

.

Somliga dagar undrar man verkligen varför man sitter upp igen.

.

.

.

Jag måtte ha sovit extremt dåligt på sistone så som jag drömmer. Fast jag tycker att jag sover lika bra som vanligt. Men jag vaknar varje morgon med huvudet fullt av konstiga drömmer. Inga otäcka. Bara väldigt många. Tydliga.

.

I början av veckan drömde jag om körfolk mest hela tiden. Kan ju ha någonting med helgen att göra. Och att jag drömmer om marsvin ofta är ju inte heller allt för konstigt. Men varför drömmer jag om kusiner som får mystiska panikanfall av ringande klockor.. att jag blir bortbjuden på fin middag men somnar ifrån den.. att det växer plommon på äppelträden..? Etcetera. Det är jättekonstigt.

.

Åsnan står hos ett konstnärspar i Stora Skedvi. Hon var tidigare vanvårdad, och de har tagit hand om henne. Nu verkar hon må hur bra som helst. Underbart söt, eller hur!?

.

.

Ett första smak på filmen från konserterna. Kul! Det är jobbigt att se sig själv på film förstås, jag tycker alltid att jag ser så dum ut. Men det är kul att se ändå, jag får titta på de andra. (Tack och lov kom inte ubåtsversionen med på filmen, bättre än så kan vi ju faktiskt.)

Sugen på mer? Ja! "men coola ner, det kommer fler"

Snart kommer hela filmen. Längtar! Jag vill liksom nära den här känslan så länge det går. Jag får ett sådant kreativt flow av helger som den här. Och jag behöver min kreativitet nu om någonsin, allt jag har av sådant. Dessutom har jag inte tid att rasa ihop ännu. Måste håll ihop lite till.

.

.

Det blev ju helt underbart! Faktiskt. Jag kan erkänna att jag var skeptisk efter torsdagens genrep. Men det blev ju succé. Jag går fortfarande omkring med ett leende, en lycklig känsla i magen.

.

.

Och vi satte Cranky! Satte, satte satte.. som en smäck. Och jävlar va vi körde!

Det var så roligt. Så himla, himla roligt. Jag fick någon sorts adrenalin-lycko-kick efteråt. Och det håller i sig.

.

Festen gick inte av för hackor heller minsann. Jag kom hem runt fyra på morgonen, bara en sån sak. Så himla härligt gäng. Det finns inget som körfester.

.

.

Det spritter och kittlar i kroppen. Och jag vill inte att det ska sluta. När det går över kommer jag förmodligen att förvandlas till en våt fläck på mattan. Det är hårt att ligga på topp.

"..det rus, som vi här i afton nu får, det hava vi utsovit om hundrade år.."

Hoppas att det dröjer hundra år.

.

.

Jag ser gröna blad på buskarna. Små, men gröna.

Jag ser gräs utanför balkongräcket. Grönt gräs.

Och jag vill ju gärna tro.

Men fyra kronor på kontot, en tia i plånboken och min evinnerliga eviga dumhet

gör mig matt och hopplös.

.

Jag lever på helgen. Jag lever mellan dessa två helger. Efter söndag kommer tomheten.

Då har jag inte längre något att skylla på.

Bussen väntar inte.

.

Man vill ju tro på konsten. Man vill tro på en bättre värld.

Man vill ju så gärna. Var blir det fel?

.

Wow! Det ligger en liksom euforisk lyster över världen idag. Gårdagen var helt underbar.

Vilken otrolig kör. Vilken mäktig känsla. Vilken glädje!

Det är fantastiskt att man kan känna sådan samhörighet med främlingar. Att man kan känna sig så hemma bland personer man aldrig har träffat. Och att det finns så många härliga människor som man faktiskt känner.

Men det är väl det som är det fina. Någon sa: "Inget är som MU". Och nej, det är det inte.

.

.

Vilken konsert det blev! 100 sångare på scen, det är minsann inte dåligt. Och så bra det lät sen!

Och vilken fest det blev! De här hundra personerna som bytte minnen, skrattade, spelade och sjöng halva natten. Jag hade sjukt höga förväntningar på kvällen, som överträffades med bravur. Det är inte klokt vilken härlig kör! Ingen ville gå hem. Ingen ville att det skulle ta slut. Det var bara bäst!

.

Såklart att DU skrikande ska berätta för alla, som om jag inte kunde prata för mig själv.

Såklart att DU ska beordra mig att göra som DU vill.

Såklart att Du ska bestämma allting, och såklart att alla ska lyssna på DIG, eftersom DU är så himla mycket bättre än alla andra.

Nä, fy fan! Jag tänker elaka tankar ikväll. Och det struntar jag i!

Nu är det slut på: "jag tycker om dig, men..". Det finns gränser för hur länge man kan komma undan med att bete sig som en idiot. Jag tycker inte om dig! Inte ens lite. Jag tycker väldigt väldigt illa om dig! Ömsesidigt, eller hur.

Det här är krig. Öga för öga. Tand för tand.

Om det är sant att sådana tankar tar en till helvetet, då möts vi där.

.

.

.

.

Mållgan har en rulle som han brukar leka med. Det är ett lite hål på sidan av den, så när den rullar trillar det ibland ut godis. Han älskar sin rulle och rullar på den varje gång de är ute och leker. Ibland rullar den dock in mot väggen eller i hörn och då blir han frustrerad, för den är svår att få loss därifrån.

Men den här gången löste han problemet, innan det dök upp. När han var ett par decimeter från väggen stannade han, gick runt rullen och började rulla åt andra hållet. Ha! Prov på beräknande förmåga!

Synd att jag inte filmade det. Jag vet att de är smarta, det borde alla andra också veta.

.

.

Den här dagen krävde frisk luft, skog och häst. Solen sken och gjorde världen lite mer beboelig, en glad labrador gjorde fikat i solen lite mer intressant, och Greven gjorde dagen lite mer spännande genom att nära på gå omkull med mig i skogen. Länge leve livet!

.

Jag och Karin klättrade uppför branta backen med hästarna. Jag flåsade inte som Greven direkt, men nog kändes det i benen. Puh, musklerna är icke vad de borde vara. Men jag har faktiskt varit på joggingtur denna vecka, så förändringen är inom räckhåll. Ska bara lyckas göra om löprundan cirka hundra gånger till. Yes.

.

Jag hatar personliga brev. Det är verkligen det värsta jag vet. Och leta fram arbetsprover är bannemej ännu värre. Vem är jag att avgöra vad som är bra? Det är så svårt att bedöma sig själv, särskilt om man ska hitta bra saker. Jag hittar bara fel.

.

Det har varit stressigt de sista veckorna. En del dagar har jag gömt mig. I täcket, i jobb, i mig själv. Jag hinner inte med allt. Men samtidigt beror det på att jag har hittat en hel del saker som jag vill göra. Och som jag vill göra bra. Saker att verkligen engagera mig i. Ni vet den där känslan när det flammar till i bröstet. Den där glöden vaknar till liv och värmer själen. När man brinner för något, då kämpar man. För det reder alltid ut sig i änden.

Idag sitter jag i filten för att det är mysigt. Och för att hålla värmen levande här inuti. Keep the fire burnin, you know.

.

Vår film är inlämnad nu iallafall. Nöjda eller inte, nu kan vi inte göra mer. Äsch, med det vi hade blev den riktigt bra. Bara det att vi hade kunnat haft så mycket mer..!

.

.

Det kommer att vara så här. Man måste lära sig samarbeta med omöjliga människor. De här var snälla och duktiga på design, men ack så torra när det kom till idéer. Jag hade velat haft mer krut. Mer kraft, mer hjärta och fler försök att flyga. De kändes som de bara ville göra jobbet. Om man inte försöker flyga kan man inte krascha, det är sant. Men man vinner inga priser heller. Och när det är på riktigt får man kanske inte jobben. Man måste våga för att vinna.

.

Men man lär sig alltid något. Förutom att jag har fått ta del av massor med erfarenheter, träffa branchfolk och mumsa en pizza i reklambyråns kök.. Så har jag lärt mig att jag måste stå på mig. Det är min uppgift att få fram en bärande idé. För inte ens Flash kan rädda ett torftigt budskap. Precis som i impro-övningarna i gymnasiet så kommer man ingenstans om man inte får bejakande. Men ibland måste man nog bejaka sig själv och tron på sin egen kunskap. Jag måste tro att jag kan, för ingen annan kommer att göra det. Det är alltid upp till bevis.

.

Det var jobbigt. Slitigt och tungt att känna sig motarbetad. Drygt att hålla ångan uppe så länge på en plats med så lite syre. Men det var så värt det! Det var kul. Och jag tror att jag kommer att ha så mycket nytta av det.

.

Trots oron i magen kändes det ändå ganska skönt att vara där. Där fanns iallafall folk som förstod. Som inte tyckte att jag var löjlig eller konstig som oroade mig. Som faktiskt verkade förstå hur mycket de där små betyder för mig. Det är få i denna värld som gör det.

.